Rapport om en händelse med guld
tisdag den 31 juli 2001

Det har varit en slitsam tid, den sista tiden på heldygnsvården. Varje dag har fler än en patient, inte sällan tre stycken, varit i behov av ständigt sällskap. Jag har personligen tagit på mig fler timmar med dessa patienter per dag än jag egentligen orkat med, av hänsyn till de kollegor som upplevt rädsla och/eller obehag inför de nödvändiga uppdragen. Förutom denna nämnda patientgrupp har heldygnsvården varit befolkad av andra patienter med mer eller mindre stort omsorgsbehov. Personligen har jag upplevt en stor frustration av att inte ha haft tid till de patienter som inte gör väsen av sig, de som sitter i ensamhet eller de som ständigt söker kontakt.


Guldpatienten
Jag noterade redan för några dagar sedan att patienten A bar ovanligt mycket guld kring armar, fingrar och runt halsen. Min första reflektion var att dessa smycken borde ha låsts in vid patientens ankomst till avdelningen. Denna reflektion var grundad på ett obehag och i viss mån rädsla för att damen skulle kunna förlora sina värdefulla tillhörigheter. Tyvärr tog jag mig aldrig tid att ta upp saken i de forum som psykiatrin ändå har i form av möten. Det var alltid andra saker som kom emellan. Under slutenvårdsmötet 30/7 får jag reda på att patient A under sin sjukdom tömt ett bankkonto och sedan hittats halvnaken någonstans utan pengar.


Armbandet
Under måndagen 30/7, vid 19:30-tiden satt jag på balkongen med tillsyn (ständigt sällskap) på patienten AT. Vid bordet satt även tre kvinnliga patienter. AT och jag pratade om världens stora män, Einstein, Planck och Newton. Vad damerna talade om vet jag inte eftersom AT och jag hade nog av oss själva. Så hör jag den kvinnliga patienten KD nämna namnet A och ett guldarmband som hon lånat (?). Jag avslutar AT och lyssnar vidare på damernas samtal och jag känner en fasa som jag inte riktigt kan hantera. På min fråga till KD om guldarmbandet, svarar hon att hon lånat det av patienten (min uppskattning: värde 10.000 kr).

Jag uppmana KD att ta av sig armbandet och lägga det i min hand. KD blir väldigt irriterad och börjar snacka strunt. Tålmodigt uppmanar jag KD att ta av sig armbandet och lägga det i min hand. När KDs struntprat eskalerar till rent skitsnack blir jag irriterad och informerar henne om att om hon inte tar av sig armbandet nu, kommer jag att isolera henne till rummet. Patienten AT har nu, även han börjat bli förbannad och uppmanar fräsande att KD skall ta av sig armbandet och ge det till Max. KD lämnar då över armbandet till mig.

Jag lämnar då balkongen och säger till AT att sköta sig och vänta tills jag kommer tillbaka. Därpå går jag in på avdelningen för att söka upp ägarinnan till armbandet och frågar också kollegor jag möter efter patienten. Min tanke är att patienten A måste få möjlighet att låsa in sitt guld i vårt kassaskåp.

Under mitt letande passerar jag EN, tjänstgörande sjuksköterska, som uppmanar mig att hjälpa till med att iordningställa ett rum. Jag är uppbragd, förtvivlad och rädd för att A kanske har förlorat mer än sitt armband och hörsammar inte arbetsledarens uppmaning utan fortsätter att leta efter patient A. När jag så får tag i A för jag in henne på kontoret och visar henne armbandet och visar henne kassaskåpet och informerar henne om att det är bäst om hon låser in sina dyrbarheter. På kontoret uppehåller sig minst två kollegor.

Patienten har ingenting emot att lämna ifrån sig smyckena, hon är omedelbart beredd att avkläda sig sina juveler. Jag börjar därför lera efter ett kuvert eller liknande för att kunna emballera värdesakerna. (Observera att patienten AT just nu befinner sig på balkongen utan tillsyn). När jag just hittat en plastmapp öppnas expeditionsdörren av EN som utan vidare barskt kör ut patienten eftersom; "Inga patienter på expeditionen!" EN tar sig alltså ingen tid för att göra en bedömning av vad som möjligtvis utspelas på kontoret. Patienten åker ut. Hade EN bara givit sig två sekunder för att spana in läget hade hon förstått att det inte handlade om psykiatri utan om juridik, det som skedde just då.

Jag blev fullständigt rasande och kastar guldarmbandet och plastmappen på skrivbordet framför EN och påpekar att det nu är hennes ansvar. Jag påpekar också att om en enda guldsak nu försvinner från patienten så kommer jag att ställa EN till svars för detta.


Slutsats
Naturligtvis är vi alla ansvariga för våra patienter. Om det kommer in en patient, juvelbehängd som en julgran, med guld och briljanter har vi alla ett kollektivt ansvar för att patienten skyddas från stöld (eller försök till stöld). Ingen kan svära sig fri, inte ens jag. Patientens smycken borde tagits i förvar redan vid patientens ankomst. Vårt enda förvar är att situationen den sista tiden varit hänsynslöst ansträngd, för oss alla på heldygnsvården.


Till sist
Jag har naturligtvis glömt detaljer och mindre sammanhang av vad som hände mellan mig och EN på kontoret. Men eftersom det fanns minst två kollegor till närvarande, förutom mig och EN, är jag säker på att dessa kan bidraga med en del av det som jag glömt. EN har naturligtvis sin upplevelse som är lika viktig som min. Jag tror att om man sammanfogar dessa individuella upplevelser kommer man sanningen väldigt nära.

Med vänlig hälsning
Max Hobstig